Zetterstrom.net English
English
Senast uppdaterad
13:e maj 2008
Djuret inuti

Aksel Sandemose

1899-1965

Mannen

Vad vet man om Aksel Sandemose? Vem var han, mannen som med sådant hat skildrade människans innersta, med en oslagbar träffsäkerhet? Och vad var det som drev honom att hela livet skildra människans mörkersida? Det är dessa frågor som denna skrift skall försöka besvara.

Historien om honom är märklig. Allting började i kylan en vinter, när Sandemose var tvungen att se sin egen ondska i vitögat, men misslyckades, och sedan hela livet levde för att tygla djuret inuti...

Mordet

Vintern 1916-1917 dräpte Espen Arnacke en man vid John Wakefield, för en klocka. Mordet skedde i Misery Harbour på Newfoundland, en plats och en händelse ur Aksel Sandemoses rika fantasi... eller? Hela sitt liv påstod Sandemose att han baserat Espen på sig själv och verkligen, i sin ungdom, berövat en man livet. även om platsen i verkligheten hette Dispair Bay. Vi kan än idag inte svara på om detta är sant. Haavardsen konstaterade under sina undersökningar till sin nya bok om författaren (Mannen från Jante, 1990), att inget fanns som kunde styrka Sandemoses uppgifter om den saken. Men varför skulle han hitta på en sådan sak? Ja, som han själv uttrycker det: "Det var en man i Los Angeles, som förfalskade och raderade i räkenskaperna i många år. Slutligen stod han inte ut med det mera, utan anmälde sig. Han satt i fängelse ett år, innan revisionen blev klar. Tidningarna var fulla av hans miljonbedrägeri.

Inte ett öre fattades i kassan. Han hade gjort alltsammans för att dölja något han aldrig hade gjort" (Det gångna är en dröm, 1944).

Flykten från Jante

Detta är Jantelagen:

  1. Du ska inte tro att du är något.
  2. Du ska inte tro att du är lika god som vi.
  3. Du ska inte tro att du är klokare än vi.
  4. Du ska inte inbilla dig att du är bättre än vi.
  5. Du ska inte tro att du vet mera än vi.
  6. Du ska inte tro att du är förmer än vi.
  7. Du ska inte tro att du duger till något.
  8. Du ska inte skratta åt oss.
  9. Du ska inte tro att någon bryr sig om dig.
  10. Du ska inte tro att du kan lära oss något.

Sandemose lämnade sin hemstad Nyköbing Mors för äventyret när han gick ombord på skonaren "Ragnar af Gävle". Han var då endast 16 år. Skildringen av hans barndom, i staden som i hans böcker kallas Jante, ter sig som ett helvete. Han hade det väl inte dåligt hemmavid, men människorna i staden präglas av en småsynthet som han sammanfattat i Jantelagens tio punkter (ovan). Själva kontentan är avundsjukan mot alla som vågar sticka ut.

Sjömanslivet blev inte riktigt vad han hade tänkt, och han återvände till Danmark. Men driften att fly satt kvar i honom, oftast med flaskans hjälp. Dricka hade han börjat med redan innan han gick till sjöss, men nu blev flykten tydligare. Var hans namnbyte, från Nielsen, ett försök att fly från sig själv?

Två år efter att han gått i land kom debutromanen "Fortaellingar fra Labrador" (1923) på det prestigefyllda förlaget Gyldendal. Sedan kommer tre böcker i snabb följd. Tidningarna börjar försiktigt öppna sina spalter för den nye författaren. Men sen blir det plötsligt tvärstopp. Inget han skriver kommer i tryck. Kanske var det orsaken till emigrationen?

Flytten till Norge 1929 var mer en flykt. Han smet iväg om natten tillsammans med sin fru Dagmar och deras barn. Efter sig lämnade de en mängd småskulder och ouppklarade affärer. Varför? Enda förklaringen som ges är att Sandemose kände ett tvång att smita, rymma från sig själv. Själv stod han högst upp på flyttlasset och kastade ned saker i ett stråk efter sig, hela vägen till Norgebåten.

Hemma i Danmark hade han debuterat som författare, men nu var han tvungen att lära om sig igen - nytt språk, nya omgivningar samt ekonomiska problem och oroligt i hemmet, som gjorde omställningen hård. Inte blev det hela bättre av att Gyldendal var kritiska till hans nya roman som de ansåg alldeles för osammanhängande och svårgreppat. Sandemose uppfattade deras kritik som en refusering och boken kom istället ut på Tiden Norsk Förlag, och blev en av hans största - "En flykting korsar sitt spår" (1933).

Det är i denna bok som han försöker göra upp med Jante och mordet. Vad gjorde Espen till en mördare? Genom olika små episoder vävs berättelsen samman.

Boken blev väl mottagen, åtminstone bland i de radikalare kretsarna. Mot den tidens uppfattning om att psykologisk realism utgick från omständigheter, ställde Sandemose Zols uppfattning om människan av ett resultat av arv och miljö.

Depressiviteten

Vid denna tidpunkt började Sandemose också arbeta på ensamtidsskriften Fesjå, som kom ut med sitt första nummer den 6:e Februari 1934. Han planerade att sköta allt arbete med tidningen helt på egen hand.

Under denna period kulminerar också Sandemoses depressivitet. Han kunde tillbringa flera veckor i rad på Oslos kafkrogar. Och i takt med hans ökande dryckesintag ökade mano-depressiviteten och förföljelsemanin. Till slut försökte man tvångsinta Sandemose på Ullevåls sjukhus. Då flydde Sandemose igen. Den här gången till Västindien och Newfoundland. Han var borta i ett halvår, och drömde om ett enkelt liv som fiskare, för att sedan, hemma i Oslo, forsätta supandet, men nu värre än någonsin. Hans nya bok, "Vi pyntar oss med horn", som kommit 1936 hade fått ett ganska ljummet mottagande. Den kallades "nihilistisk" och "obegriplig", samma sak kan sägas om Sandemoses beteende vid denna tidpunkt. Allt verkade gå utför.

Då kom nazismen. Sandemose hade varit aktiv i motståndsrörelsen. Bl a hade han jobbat som recensent för Norges kommunistiska partis dagstidning och umgåtts med många av Norges vänsterkrafter, däribland Lauritz Sand. När denne togs tillfånga av nazisterna lyckades han smuggla ut ett meddelande: "För allt i världen, få Sandemose ut ur landet. Han vet visserligen ingenting, men Gud vet vad han kan hitta på att berätta." 1941 flydde Sandemose till Sverige.

Sverige

Väl i Sverige fick han hjälp av Eyvind och Cilla Johnson att skaffa en bostad i Abrahamsberg. Nog blev det ändring i hans leverne, men inte till det bättre. Han var nu mer manisk än någonsin, såg fiender i alla runt sig. Sandemose blev ensam; han skiljde sig från Dagmar utan att berätta det för henne och Karen Lange som kom efter till Sverige orkade inte med hans skiftande humör och lämnade honom åt sitt öde. Den vänlige och harmlöse Helge Krogh beskyllde han offentligt för stöld; han slog Ivar Lo-Johanson med knytnäven inne på krogen Den gyllene freden. Dessutom gjorde han en lång namnlista över sina vänner, där han till slut hade strukit nästan alla namn utom ett par tre stycken.

Något skrivande lyckades han inte åstadkomma. Han flyttade runt i Sverige. Långa perioder kunde han ligga apatisk i sängen och inte lyckas ta sig för någonting. "Först under de sista veckorna har jag kunnat skriva lite, efter att ha varit alldeles tom i ett och ett halvt år.", skrev han i ett brev 1943. Men så nåddes han av ryktet att han ansågs vara slut som författare. Och den enda sida av Sandemose som kunde hålla honom igång vaknade, mörkersidan. Han blev stridslysten, och all denna stridslystnad samlade han i den säregna "Det gångna är en dröm.", som kom i tryckning 1944. Han bryter ett mönster med denna bok, där han låter varje karaktär bli mer än en riktad bild, som konstruerats för att lyfta fram en särskild egenskap i personligheten. Varje människa präglas av mångfalden, av oförklarligheten och inkonsekvensen. Där vävs brev och dagboksanteckningar samman, för att bli en psykologisk studie. Just härav har den ansetts som en av 1900-talets stora nordiska romaner, och i särklass den underligaste.

Eva

1944 gifte Sandemose om sig, denna gång med Eva Borgen. Ett år senare födde hon honom tvillingsöner. Tillsammans med Eva flydde Sandemose från alkoholen och kafelivet till gården Kjökelvik i Sörlandet i Norge. En helt ny fas inleds. Sandemose börjar äntligen få lite stadga på sitt dittills flackande liv. De böcker han skrev under perioden gav honom visserligen inte tillräckligt med pengar för att försörja familjen men han fick fast jobb på den kommunistiska tidningen Friheten, och återkom som ständig recensent och litteraturkritiker i tidningen Aktuellt.

Där på Kjörkelvik blev han någon slags idealiserad bonde. Där började han, i Aktuellt, också skriva inom en helt ny genre: episteln, inom vilken han anses vara oöverträffad inom Norge. Dess små prosastycken handlade om allt möjligt, från livets mening till grisskötsel. Ibland adresserade han dem till direkt till den obestämda skaran av läsare. Annars kunde han fingera upp en person som fick fungera som brevets mottagare. Eller så skrev han helt enkelt anklagande brev riktade till de människor han för tillfället kände för att spy sin galla över.

Kjörkelvik och Eva gav honom den rätta stadgan i tillvaron, men det hindrade inte honom från att mellan varven hamna i vad som nästan måste anses vara djupa psykoser.

Sandemoses skrifter

1951 förhandlade Sandemose med förlaget Aschehoug om en samlad utgåva av hans böcker, men då förlaget endast ville låta de utsålda verken ingå gick Sandemose i taket, och eftersom han inte kunde byta förlag p g a av att han stod i skuld till Aschehoug bestämde sig för att ge ut verken på eget förlag. Denna tvist var dock betydligt lugnare än den han utkämpat, nyanländ till Norge, tjugo år tidigare. ändå fanns misstänksamheten kvar.

Ungefär samtidigt startade han, tillsammans med hustrun och den gamle vännen, nationalekonomen Johan Vogt, tidskriften årstiderne som skulle gå i den då döda Fesjås fotspår. Sandemose stod ensam för materialet och kapitalet.

årstiderne fick ett gott mottagande. Det mesta av materialet var epistlar. Hans stil är nu mycket harmonisk. Men ibland kommer skarp kritik och smädelser och skiner igenom texten, annars hade det inte varit Sandemose. Annars är det en salig blandning av ålrecept, som svävar ut i berättelser om ålarnas vandringar från Saragassohavet till hemvattnen för att dö, till lugna redogörelser av naturens skönhet.

Efter att några år ha utgivit årstiderne kände han sig mogen att börja med de samlade verken. I ett utskick i tidningen 1954 förklarar han att "En flykting korsar sitt spår", snart skulle släppas i privatutgåva. Den hade varit slutsåld sedan 1939 och det fanns en stor efterfrågan efter boken. Det var meningen att de andra verken skulle följa.

Tillvarons sönderfall

Denna lyckliga period med Eva i Kjökelvik kom att få ett abrupt slut 1955. Espen, den ene av de båda sönerna avled hastigt i leukemi. Sandemoses sorg ville inte ta slut. Utgivningen av årstiderne avstannade, för att aldrig mer återupptas, även om Eva och Johan försökte sporra honom. Istället började han jobba på Varulven, hans sista och antagligen största mästerverk, om mänsklig ondska som enligt de som läst den sägs ge oläkta ärr i själen. Det blev också Sandemoses slutliga uppgörelse med nazismen. I femtonårsåldern hade Sandemose gjort en etymologisk tolkning av ordet varulv som "ond varg". (Han ansåg var som den döda positivfomen av komparationen "värre värst".) Och för honom blev detta ord symbolen för den mänskliga nattsidan. Boken är en logisk fortsättning på hans övriga böcker, ja till hela hans liv. Boken kom ut på Aschehougs förlag 1958.

Den 3:e Juli 1959 kom så det slutliga sönderfallet. Hans hustru Eva dog i cancer. Sandemose satt nu ensam på gården med sonen Jörgen. All denna sorg har han samlat i boken "Murarna kring Jeriko", som samtidigt tar upp historien om skökan som släpper in de israelitiska spionerna i staden, och på sitt typiska sätt väver Sandemose samman historierna.

Han klarar inte av tillvaron där, nu när han är ensam, utan åker ned till Köpenhamn, där han träffar den unga Anne Munk-Madsen, som han tar med sig hem till Kjörkelvik. Idyllen vara i ett år innan hon försvinner igen. Grisar och höns var liksom inte hennes "grej".

Så Sandemose åker tillbaka till Köpenhamn och träffar trebarnsmamman Hanne Holbaek. De gifter sig i juni 1962 och han tackar Kjörkelvik för de lyckliga år han fick där, och flackar tillsammans med nya frun runt mellan de olika skandinaviska huvudstäderna. Försörjningen klarar han av tack vare de många artiklar han har liggande outgivna, vilka hungriga redaktörer med glädje mottar bara för att få trycka namnet Sandemose.

Slutet

I mars 1965 arrangerade så Nyköbing Mors en fest för sin förlorade son, som nu är tagen till nåder. Vad Sandemose själv tyckte om det hela får vi väl aldrig veta. I maj samma år drabbades han av förkalkning i halspulsådern och togs in på sjukhus. Han kom aldrig ut därifrån och den 6:e augusti går Sandemose in i evigheten som en av de stora författarna.

Sanningen

Vad var sanning i det Sandemose skrev? Sandemose personifierar en dubbelhet som är nästan utan like inom litteraturen. Den genomsyrar både hans romanpersoner och honom själv. Han har också blivit känd för sin förtegenhet om sin person, samtidigt som han odlade myter. Han sa en sak och gjorde en annan, för att sedan dementera det han sade först, men reserverade sig sedan, för att slutligen dementera dementin.

Mördade han verkligen den där mannen? Eller är det bara en uppdiktning? Det är den frågan som blir hängande i luften när man diskuterar Sandemose. Inträffade verkligen mordet? Själv sa Sandemose:

"Man kallar mig fabulator. Det har jag aldrig varit men jag har haft ett hälsovådligt minne att släpa omkring med. Så innehållsrika har åren varit."
(Murarna kring Jeriko). Ofta baserar sig hans berättelser på verkliga händelser, förbluffande ofta. Det enda som man avfärdat som myt är just detta mord han sade sig ha begått, av den anledning att det inte kan beläggas.

Men en annan gång skriver han:

"Skvaller är självförsvar. Ju mer en människa skvallrar, desto mer tror hon att hon själv har att dölja. Skvallret om andra är den ändlösa skriven. Jag har gripit till att skvallra om mig själv, det är alltför tidsödande att ha något att dölja. Allt skvaller är sanning - om den som sprider ut det."
(En flykting korsar sitt spår) Vad menar han egentligen? Just i den frågan hittar man också Sandemoses ambivalens.

Man hör också andra berättelser om honom. Hans syster kallar honom

"opålitlig, ej ordhållig, lögnaktig och överlägsen"
(Mannen från Jante, 1990). Han kände sig bättre och förmer. "Han ville vara kung". Dessutom betalade han aldrig tillbaka vad han lånade, han hjälpte aldrig andra - han var en riktig knöl. Hon vill betona att bara c:a 40 % av "En flykting går i land" är sanning. Resten är ett resultat av hennes brors svarta fantasi.

En av Sandemoses nära vänner, Rolf Stenersen, sa en gång:

"Jag har ofta suttit bland vänner som kände Sandemose och talat om det där mordet på Newfoundland. Det flesta ansåg att en diktare som Sandemose gott kunde skrivit så levande som han gjorde om detta mord - utan att själv vara mördare."

Det tror jag inte. Jag tror att denna tillfälliga olyckshändelse, detta oöverlagda mord, plågade honom dag och natt. Det var inte människorna som han avskydde och flydde ifrån. Det var sig själv och de saker som hänt honom...

Om jag misstar mig i detta, var Sandemose inte blott en stor diktare utan också en stor skådespelare. Jag anser att han levde sitt liv som om han måste straffa sig själv för något han inte sonat."

(Tidningen Boken, Nr 4-1992)

Lauritz Sands ord som smugglades ut, tyder väl inte heller på att Sandemose höll sig alltför mycket till sanningen. Vad ska man tro? Antagligen tog han genvägarna i livet om han kunde, på andras bekostnad. När han flydde Danmark drevs han av en inre kraft som Haavardsholm kallar för en "tvångsreflex", ett behov av att smita, av att leva ut det onda inom. Kanske kom det av ett behov av att straffa sig själv. Det skulle ju förklara hans beteende att riva det han lyckats foga samman och bygga upp. Han ansåg att han inte sonat, och straffade sig själv igenom hela livet. Om så är saken får vi aldrig veta.

Hur mycket Sandemose än lämnar till begrundan vad det gäller sanningshalten i det han skriver så kan man aldrig förneka sanningen i det han säger. även om han är det lögnare han av vissa utmålas att vara så kom han med sanningen, den inre sanningen. En mytomanisk sanningssägare...

Vad formade honom?

Hur kunde Sandemose fyllas av ett sådant inre hat att det drev honom att genom en hel livstid skildra mörkret inom sig själv. Om man lyssnar på Stenersen står förklaringen att finna i det egna mordet. Men när man läser

"En flykting korsar sitt spår"
så märker man att tonvikten ligger inte på mordet, eller Espens självrannsakan, genom detta flor av handling ligger ett djupare hat. Zol låtit Sandemose ge sin romangestalt en bakgrund som skiner igenom hans person. Skulden bärs på Jantemänniskornas axlar. Det är ingen tvekan om att det är dessa människor som Sandemose anklagade för illdådet. Sarte sa:
"Helvetet, det är de andra."
Jantemänniskornas skuld har sedan modersmjölken trängt in i Espen Arnacke och fyllt honom med ett sådant hat att han inte kan styra sig själv längre.

Och människorna i Nyköbing påverkade också Sandmose. Det var de som uppfyllde honom med ett sådant hat att det tog honom en livstid att reda ut dess verkningar. Av den anledningen blir mordet ovidkommande, det blir ändå bara en förlängning av den kollektiva skuld som sammanfattas i Jantelagen.

Något som också präglade hans författarskap var livet i mordets skugga. Det eviga drickandet, ensamheten, misstänksamheten finns hela tiden närvarande i hans personlighetsskildringar. Det är precis som någon kulturskribent en gång skrev:

"Sandemose målar upp bilden av den mänskliga personlighetsklyningen."
Ingen i hans persongalleri kan sammanfattas eller läggas i fack, alla är unika, för alla har de olika bakgrund. Samtidigt är de fyllda av samma känslor och samma ondska. Sademoses egen.

Sandemoses berättande

När han målar med orden, märker man inte alltid vart det bär hän innan det är försent. Sandemose lyckas fylla upp läsaren med samma känslor som fångar hans personer, utan att vara svulstig och vräka sig i känsloladdade uttryck. Han lyckas frammana en stämning, som sveper dig med, och sedan vaknar du upp igen, nästan som om du vore bakfull, med kniven i handen och skulden från ett mord på samvetet.

Mordet är det återkommande motivet hos Sandemose. Men det kan ges en mycket djupare betydelse än så. För att förstå Sandemoses personer, måste vi gå tillbaka till barndomen.

Han tar upp existentialismens ideer om barnets utveckling, och mycket i det han skriver kan härledas just till denna filosofi. På samma gång tar han avstånd ifrån den genom att låta hans karaktärer agera mot dess grundtanke...

När barnet föds är det lyckligt. Det känner inte annat än frihet. Samtidigt kan det inte uppfatta friheten, eftersom det själv inte kan besluta om sitt välbefinnande och följaktligen alltså inte kan vara fritt. Hos Freud kan detta kännas igen som den för-oidipala situationen. Denna barnets värld går sedan för alltid förlorad, genom etablerandet av oidipussituationen. Detta innebär också att människan får ett jag. Tidigare har barnet inte kunnat skilja mellan sig och sin moder, men inser vid detta tillfälle att de är två olika individer, vilket också banar vägen för den egna viljan. Från detta tillfälle är människan "dömd till frihet" (Sarte).

Genom detta fall från barndomen genuina lycka blir människan ensam. Hon insåg inte tidigare sitt eget välbefinnande förrän nu när hon ges möjligheten till ett alternativ. Mordet utgör här sedan ytterligare en brytning med barndomen, eftersom människan i sin existentialistiska ensamhet slits mellan sin vilja till frihet och sin rädsla för de egna mörkret.

Sandemose låter barndomen dyka upp i drömmar och tankar som det ideala tillståndet, mot vilket huvudpersonerna strävar. Samtidigt har det ända sedan den dag de fick en egen vilja avlägsnat sig från detta tillstånd, och genom en grotesk handling, t ex ett mord, är de tvungna att inse sin egen avskildhet från "friheten" att vara utan behov av beslut. Espens handlande när han stack kniven i magen på John Wakefield, gör honom plågsamt medveten om det egna tvånget till att fatta beslut.

När man ser en av Sandemoses berättelser verkar den vara nästan fatalisk, som om huvudpersonen skulle vara predestinerad att handla som han gör. Jag ser det istället som om han genom att utmåla handlingen på detta sätt kan ta fram livets kontinuitet. Det ena leder till det andre... o s v. Allt har sin naturliga förklaring i det som hänt.

Efter detta "syndafall" som personerna går igenom, och inser den egna skyldigheten i det skedda, låter han dem konfronteras med friheten om och om igen. Varje gång de står inför ett beslut kommer ångesten över dem, och de inser det hemska i den egna viljans frihet. Men självinsikten kommer inte med en gång. Sandemose låter personerna cirkulera kring vad de gjort, förtränga det, drömma om det, tills det att de slutligen tvingas se djuret inom i vitögat.

När han skildrar Espen, lägger han som sagt inte skulden på honom utan på hans uppväxt bland de fördömande människorna i Jante. Samtidigt låter han Espen bära skulden på sitt samvete. Antagligen som han såg sig själv. Ett offer för Jante, de var de skyldiga, han var den ångerfulle.

För att kunna skildra allt detta hat har Sandemose använt terminologin hos Freud, ideerna hos Zol , Dostojevskijs ondska och de arketypiska symbolerna från Jung och blandat dem inom varje människa så att de får sin unika betydelse. När han skriver är det människoöden som hamnar på papperet. Det han skildrar är inte äventyr, eller sagor. Han låter läsaren lägga pussel med olika bitar som bygger upp personernas inre bakgrund, som han sedan låter fungera som fond, när dramat skall spelas upp.

Denna teknik har satt på sin spets i

"Det gångna är en dröm".
Boken saknar berättande text i egentlig mening, innehållet är istället brev och dagboksanteckningar, som utan kronologisk ordning får teckna ett skeende, där bitarna faller på plats en efter en.

Sandemose förkläder sina ord på många sätt. Ibland låter han dem vara moralistens - förnekande, dövörad och dogmatisk. Eller reaktionärens eller arbetarens. Det viktiga hos Sandemose blir inte personerna, oavsett yttre omständigheter är deras inre alltid lika. Alla hans krav och dömande leder slutligen fram till en och samma sak, läsarens tvång att granska sig själv. Vad tycker jag? Vem är jag? är detta rätt?

Arbetarförfattaren Sandemose

I Sandemoses böcker kan man ofta märka en förtätnad stämning när han tar upp problematiken, och tvistefrågorna kring samhällsklasserna. Han var en vänsterman, jobbade som sagt några år på kommunisttidningen Friheten, och var aktiv i motståndet mot nazismen. Men var han en arbetarförfattare? Tja, det beror på vad man menar med termen. Många av de författare som kom från arbetarhem, liksom Sandemose, skrev om sin uppväxt och barndom, så också Sandemose, men med den skillnaden, att de ville bära fram budskapet om de underklassens förtryckta ställning, och fattigdomens bojor. Sandemose skrev aldrig så att detta budskap fick en bärande funktion.

Om man tittar på genombrottsromanen, så kan man där se att Espen i vissa scener lutar åt att anklaga överklassen för Jantelagens uppkomst. Antagligen ville Sandemose också att det skulle upplevas på det sättet. Han hade hela sitt liv ansett borgarna sitta i en överklasställning, när han först fick uppleva hur de bröt ned hans far och farfar, genom att låsa fast dem i konventionerna. Bråken med förlagen var nog till viss del härledda av detta. Han ansåg att detta var ett försök från borgarklassens sida, förlagens ägare, att bryta sig in i hans frihet. Eftersom han hade sett hur det hade gått för både fadern och dennes far, var han noga med att försöka bevara sin egen frihet.

Men mycket längre än så tar sig Sandemoses sympatier aldrig uttryck i hans skrivande. Det viktiga i hans böcker förblir den inre verkligheten. Och som det en gång har sagts om honom så skildrar han egentligen bara sig själv, i olika former och paket, tappningar och vinklar.

Den store Sandemose

Sandemose offrade sig själv. Hela sitt liv levde han verkligen som om han flydde från något. Antagligen från sig själv. Kanske hade han begått detta mord och ansågs sig i behov av absolution. Han levde för att straffa sig själv och skaffa sig insikt. även om insikten smärtade fortsatte han frenetiskt att söka. Den insikt som han fick efter ett helt liv jagande djuret inom sig gav honom ändå inte ro. Insikten smärtade, men närde honom. Hans insikt blev hans död. Men den har också gett honom en plats i litteraturhistorien. Vi kan än idag läsa Sandemose och förundras över hans verklighet, som är vår fast vi kanske inte alltid märker den.

I sina texter målar han däremot upp en annan bild. Där rättfärdigar han sitt brott, om och om igen. Mordet återkommer som motiv i bok efter bok, och varje gång ges en bakgrund, så skrämmande att man inom sig inte kan annat än att erkänna synden som den enda utvägen. Han ger oss bilden av ödet i naturalistisk tappning, där det kan ses som ett resultat av dina tidigare handlingar.

De flesta av oss vill bara glömma och gömma ondska inom oss. Sandemose offrade hela sitt liv åt att rida sitt eget odjur. Det ger honom något betydelsefullt att förmedla.

Därför är han också en av de stora författarna. Det hat han skriver med, som fungerar som näring åt hans ord, är verkligt, fött av Jante, stärkt i självförakt. Allt han känner finns inom honom själv, det ger en oerhörd kraft åt hans text.

Men han hade många ansikten, mannen från Jante, och man kan aldrig veta vilket som är hans eget och vilka som är hans sinnes skapelser. Han dolde sig själv väl bakom lögner. Hans motiv är därmed delvis dolda för oss, men hans text lever fortfarande trettio år efter hans död.

Tack Jante, som gav oss inblick i oss själva, och djuret inom...

Tobias Andersson Harja, 1996

Källförteckning

Andersson, Lars - "Försöksgrupp", 1980 - Nordstedts

Haavardsholm, Espen - "Mannen från Jante", 1990 - Forum

Sandemose, Aksel - "Murarna kring Jeriko", 1972 - Forum

Tidskrifter:

Enander, Krister
Tidningen Boken Nr 4 - "En galen norrman...", 1992

Palmqvist, Bertil
Arbetet 26/3 - "Jantemannens ansikten", 1989

Skjävesland, Thorleif
Bokvännen Nr 426 - "Aksel Sandemose och hans två tidskrifter", 1994

Stålnacke, Stig åke
Arbetet 27/7 - "Demonerna i oss", 1987

Wikstöm Olav
Allt om Böcker Nr 6 - "Gåtan Aksel Sandemose", 1990

Poesi
Sångtexter
Musik
Bokrecensioner
Noveller
Faktatexter
Om mig
Tobias Harja
Speciellt tack
Emulatorer
Java
MP3
Gästbok
Ron & Julie
Länkar
Fotografier

Copyright (C) 1996