Zetterstrom.net English
English
Senast uppdaterad
13:e maj 2008
Hans sista julafton

Jonny Zetterström

Det var julafton. Egentligen var det ingen speciell julafton, det var bara en julafton, precis som alla andra. Det var en dag av glädje, en dag då man träffade vänner och bekanta och roade sig. Den dag då alla gav till alla. Den dag då man åt gröt och väntade på tomten. Men för vissa var det här en dag av sorg, en dag då man, om möjligt, kände sig ännu ensammare än vad man vanligtvis kände sig.
Ingenting var sig likt längre, tyckte han. Ingenting var som när han var liten. När han var liten väntade han spänt på tomten och fick paket, träffade släktingar och tillbringade hela dagen med sina föräldrar. Nu kom det inte längre någon tomte, han fick inte längre några julklappar. Han hade förlorat kontakten med de få släktingar han hade som fortfarande var i livet, hans föräldrar och yngre bror hade dött i en olycka för fem år sedan.
Han satt och stirrade på granen. Det var en vacker gran som han hängt upp en massa olika julgransprydnader i, mest var det stora röda kulor. Under granen stod en sliten gammal bock av halm. Fast den var sliten och ful var den ändå vacker på något sätt. Det vackra låg i alla hans minnen från barndomen, då denna bock stått under en liknande gran. På granens topp satt en stjärna, en billig stjärna, gjord av lite glitter och annat tjafs som han hade köpt på närköpet för några år sedan. Från stjärnan hade han hängt glitter. De långa glitterbanden såg ut att rinna ned längs granen. Han visste inte varför han hade en gran, han hade ingen glädje av den och det hade inte någon annan heller. Han bara hade den ändå, mest för att han alltid haft en.
En jul kom han så väl i håg, då snöade det, precis som idag. Hans föräldrar och några andra nära släktingar hade samlats i hemmet. I hörnsoffan av ljusbrunt, lite slitet skinn satt de vuxna. På det billiga svarta träbordet låg det en vacker duk med tomtar på, som hans mamma hade målat. Hans mamma hade nämligen tyckt om att gå på kurser och hon hade gått nästan varenda kurs hon kunnat, till julen det året hade det varit en kurs i dukmålning, den hade resulterat i en hemgjord tomteduk. På duken stod en kopparkanna i en ställning. På ställningen kunde man hänga koppar, vilka var gjorda i samma stil som kannan. Under kannan kunde man ställa några värmeljus, så att innehållet skulle hålla sig varmt. Då var kannan till hälften fylld av röd, välkryddad och väldoftande varm glögg. Han själv hade suttit och lekt med sin bror på golvet, bredvid trappan till övervåningen. Och aldrig tidigare hade han längtat och väntat så på tomtens ankomst som denna julafton, han var så väldigt nyfiken på det stora paket som stod bredvid granen, det stod där för att det var för stort för att få plats under den. Han visste att det paketet var till honom, även då det inte stod någon lapp på det och fast ingen hade sagt något till honom så visste han att det var till honom. Då tomten slutligen kommit hade de visat sig att det var en vacker blå cykel. Den hade glänst så i skenet från granens ljus och han hade tyckt då, det tyckte han fortfarande, att det var den finaste julklapp han någonsin fått.
Det började skymma och han gick till fönstret för att tända ljusstaken. Det var en underligt ljusstake, från början hade den haft sju ljus, nu hade den sex och ett halvt, fem av dem började lysa då han stoppade i kontakten i väggens eluttag. Han såg ut genom fönstret; väldiga flingor föll lugnt och fridfullt därute. Det började glöda svagt i gatlyktornas glödlampor, så där som det gör när de håller på att tändas men ännu inte är tända. Det var ett gulaktigt ljus.
"Klockan är nu 14:30 PIP!" sa radion då han slog på den. "Här kommer nyheterna." fortsatte den. "I dag är ju den gladaste av alla dagar och ännu har lyckligtvis ingen allvarlig trafikolycka inträffat. Polisen meddelar att det enda som snöovädret åstadkommit är ett dussin avkörningar i södra delen av landet. Dock utan personskador." Nyhetsuppläsaren gjorde en kort paus, sa "Utrikes!" och gjorde en något längre paus. "Vår utsände reporter i New York rapporterar att många hemlösa, tack vare en tomteinsamling, det vill säga jultomtar som står utanför varuhus och samlar in pengar från allmänheten, fått röda tomterockar. Resultatet är att New York nu är fyllt av tomtar." Nyhetsuppläsaren gjorde ännu en paus och fortsatte med att konstatera att flygplatsen Heathrow, strax utanför London, Storbritannien, fått stängas på grund av det kraftiga snöoväder som också berörde södra Sverige.
Efter ytterligare några nyheter avslutade nyhetsuppläsaren med "Och det var allt för den här gången. En god jul önskas alla lyssnare av nyhetsredaktionen." Sedan spelade radion en julsång.
"Nu är're jul igen, nu är're jul igen... Ho ho ho" inledde programledaren fortsättningen på programmet. Hans röst lämpade sig verkligen inte för sång, det kunde vem som helst höra, men det verkade han inte bry sig om. "Alla ni barn som sitter där framför radion och väntar tålmodigt på tomten, ring till mig och tala om vad ni vill ha i julklapp." Sedan rabblade han telefonnumret ett antal gånger. "Är det inte trevlig med jul, gott folk. En sådan dag som denna, måste alla vara glada, ingen kan väl vara olycklig idag. Detta är ju verkligen en lyckans..."
Han hade slagit av radion. Han orkade inte med denne självgode radiopratare som bara satt där utan att egentligen säga ett enda vettigt ord. Och det fick han betalt för! Varför hade inte han fått ett sånt jobb, varför hade han inte fått ett enda jobb över huvud taget. Vad var det för fel på honom, varför kunde han inte få ett arbete, det var sju år sedan han hade gått ut gymnasiet. Han hade inte haft några bra betyg, för inte fan var det någon skillnad på gymnasiet eller grundskolan. Allt var lika förbannat tråkigt. Historia om hur kungar slog ihjäl varandra eller låste in varandra i borgar, skickade oövervinnerliga armador som ändå, på något jävla sätt, besegrades. Hur gick det till? Och vad fan var det för intressant med det. Då kunde man väl få se en modern film istället, där hade hjälten en orsak för att slå, eller skjuta, eller på något annat sätt ha ihjäl mängder av människor, ta sin älskade i sina armar och kyssa henne så att det blev ett riktigt lyckligt slut. Skulle inte det ha varit mycket bättre?
Det hade han också sagt till sina lärare, det kanske var därför han hade fått så dåliga betyg. Nej, det berodde nog mer på att han inte fattade ett skit, han hade inte heller ansträngt sig för att fatta ett skit. Han hade inte ansträngt sig alls. Glosor exempelvis, varför träna i timmar för att få tio poäng av tio möjliga på glosförhöret för att sedan bara glömma bort hela skiten igen, det verkade meningslöst. Det verkade faktist mer än meningslöst, men det finns inget bra ord att uttrycka det med. Nåväl, det verkade i alla fall inte finnas minsta jävla mening med att lära sig det eller någonting annat för den delen. Hela skolan hade varit åt helvete. Det faktum att han tvingats gå i skolan i nio förbannat tråkiga år och därefter gymnasium i tre hade kostat alla skattebetalare onödiga pengar, de pengarna kunde väl ha använts till något bättre och mer meningsfullt. Då, liksom nu, var han bara en "belastning för systemet", att han existerade förde inte något gått med sig alls. Däremot fanns det väldigt många nackdelar med hans existens.
Tänk om han inte existerat, då hade staten kunnat spara in pengar på de barnbidrag och studiebidrag han hade fått. Då kanske statsskulden inte hade varit så stor, den hade nog fortfarande funnits, men den hade åtminstone varit mindre. Tänk vilken glädje det skulle ha inneburit för alla om han inte fanns till. Då hade han inte fått den där cykeln i julklapp och kostat sina föräldrar en mindre förmögenhet. Då hade hans bror fått den i ställe, hans bror skulle säkert ha cyklat mycket bättre och inte kört rätt in i en svindyr Porsche. Nej, det hade han garanterat inte gjort. Hans bror var så mycket bättre på att cykla, han var också bättre i skolan, han var ta mej fan bättre på allting, utom på att ställa till det för sig. Han kom i håg hur han varit med några kompisar, det var inget bra sällskap, men det hade han inte insett då. Det insåg han först när han blev förhörd av polisen för att han tillsammans med de andra "målat om" rektorns bil. Fast han hade i alla fall den otroliga turen att då hans föräldrar erbjudit sig att betala en omlackering av rektorns bil, så tog rektorn tillbaka sin polisanmälan och det enda straffet blev en timmes kvarsittning per dag i en vecka. Allt skulle ha varit så mycket bättre om han aldrig fötts.
Han hade satt sig i sin fåtölj, lagt upp fötterna på pallen och lutat sig till baka. Fåtöljen hade gnisslat lite då ryggstödet rört sig. Den var inte så värst välvårdad. På hans fötter satt ett par slitna vita strumpor, med två röda ränder, röda likt jultomtens rock. Vid hälen, där strumporna var som mest slitna, såg de inte ut att vara strumpor, de såg mer ut att vara spindelväv.
Ovanför honom var en takfläkt. Den hade fem stora blad, som sakta snurrade och rörde runt luften. Nu hade den inte effekten att sänka rumstemperaturen som fläktar vanligtvis gör, eftersom det fanns en knapp att ställa om fläkten med, så fördelade den nu istället värmen jämnt i rummet. Fast det var inte så mycket värme att tala om, det var enbart femton grader varmt i huset eftersom han sparade pengar på uppvärmningen genom att hålla en lägre rumstemperatur. Resultatet blev att han jämt frös, förutom då han sysselsatte sig med att städa eller något annat som fick upp kroppstemperaturen.
För tillfället hade han ett par mörkblå långkalsonger på sig och ovanpå dem hade han ett par trasiga och välanvända stentvättade jeans. På överkroppen hade han en T-shirt, den var vit med något roligt tryck på. Över den hade han en stickad tröja. Och över alla dessa kläder hade han nu en stor, tjock och varm filt för att åtminstone inte frysa så mycket som han skulle göra utan den. Men det var kallt även med filten.
Taket bestod av träplankor. Dessa träplankor hade en gång varit väldigt ljusa, nästan vita, men med tiden hade mörknat och nu hade de fått en mörkbrun nyans.
Det snöade fortfarande där ute, det kunde han se genom fönstret. Han gladde sig åt att han ärvt huset efter sina föräldrar. Om han inte hade gjort det, så hade han med största säkerhet varit en uteliggare vid det här laget och då hade han inte tyckte om snön. Då hade han verkligen avskytt den. Visserligen var han inte så värst förtjust i snön nu heller, men när han var liten hade han tyckt att det inte var en riktig jul om det inte var snö på marken. Nu tyckte han mest att snön var till besvär. Så fort det slutat snöa var man tvungen att gå ut och skotta bort den igen, varför kunde den inte hamna på sidan av gångar och vägar så man slapp det, det skulle ha varit smart.
Han fortsatte att fundera på sitt liv, visst kunde hans liv verka normalt, men det var inte mycket mer än att han klarade sig. Visst kunde hans liv ha varit många gånger värre, men han tyckte inte att det bra som det var heller. Han önskade att det hade varit bättre.
Klockan slog tre och han slog på TV:n, det var dags för Kalle Anka.
När han satt och tittade upptäckte han att det inte alls var lika roligt som det varit förut. Han blev mest irriterad på det han tidigare hade skrattat åt. Och vem försökte de slå i att det verkligen fanns en jultomte och att hans verkstad låg på nordpolen och såg ut så där, att små tomtenissar smög omkring och spionerade på folk och tittade om de var snälla, så att de skulle få några julklappar. Det var inte sant, det visste han. Han hade varit snäll mer eller mindre hela året, men ändå var han säker på att han inte skulle få en enda julklapp. För inte visste de gamla tanterna, vilka han hjälpt över gatan, var han bodde någonstans. Det brydde de sig nog inte om heller. Han längtade till en tid som sedan länge var förbi, en tid då det fanns godis i mängder att äta. En tid då han tittade på Kalle Anka och skrattade och lät sig roas av alla skämt, som filmerna var fyllda med. Varför var det inte längre så? Det skulle vara mycket bättre och trevligare om det var på det viset. Då kanske han skulle vara nöjd med sin tillvaro och uppskatta den.
Skulle han stänga av? Eller skulle han kanske vänta och se om det kanske blev roligare? Han bestämde sig för att vänta och se om det skulle bli roligare, även då han var fullkomligt övertygad om att det inte skulle bli det. Han tyckte att han lika gärna kunde ha TV:n på och titta lite halvt om halvt på det i stället för att sitta där i sin ensamhet och grubbla på något annat. Dessutom skulle det bli tyst om han stängde av TV:n och han var inte säker på om han skulle klara av tystnaden.
Ett inslag med en bil och en husvagn fick honom att tänka på den hemska bilolycka han var med om för lite mer än fem år sedan. Alla minnen en halvtimme före själva kollisionen var totalt försvunna. Allt han kunde minnas var en brinnande bil, smärtan av att ha brutit benet, samt ljudet av en siren långt bort. Han kom inte ihåg om det hade varit polisen, brandkåren eller ambulansen som kommit först. Det var rätt oviktigt. Det som var viktigt var att hans bror, som satt på vänster sida om honom inte längre andades. Men hur skulle han kunna andas, hans huvud hade krossats mellan taket och bildörren. Inte heller hans föräldrar andades.
Det hade blivit begravning och både kända och okända släktingar hade varit där och snyftat och tyckt så synd om honom. Då hade han ännu inte fattat ordentligt. På något sätt kändes det inte som om hans närmaste och käraste var döda, hans föräldrar och bror levde fortfarande, trodde han. Först långt senare hade han verkligen insett vad det betydde att de var döda.
Han stängde av TV:n trots att programmet ännu inte tagit slut. Han gick ner i källaren och letade efter ett rep. Efter en stunds letande hittade han en blå, rätt tunn, bogseringslina. Den tog han med sig upp. Han gick också in i ett rum och hämtade papper och penna. Sedan gjorde han en ögla och hängde upp repet i takfläkten. Slutligen satte han sig ned i soffan för att skriva ett brev till eftervärlden:
"I dag, den 24/12, julafton, har jag beslutat mig för att ta mitt liv. Jag har insett att det inte längre finns någon mening med det. Allt skulle vara så mycket bättre utan mig. Utan mig kommer blommorna att dofta mycket bättre. Utan mig kommer fåglarna att sjunga mycket vackrare. Tyvärr är det något som jag aldrig får uppleva. Egentligen borde jag inte ha fått uppleva någonting alls. Det var inte meningen att jag skulle ha kommit till den här världen över huvud taget. Jag har bara varit en besvikelse för mina släktingar, lärare och framför allt mina stackars föräldrar. Jag hoppas att jag får se dem igen, nu när jag dör. Så att jag äntligen får be om förlåtelse. Och om det inte finns någonting efter döden, så gör det mig inte någonting, för ingenting kan vara värre än det liv som jag nu har levt i tjugofem år. Det här är mina sista ord, och om jag alls ska bli ihåg kommen, låt mig då bli ihågkommen som den enda människa som varit olycklig på julafton. De pengar som blir kvar då huset säljs ska skänkas till någon form av välgörenhet. Det är min sista önskan. Jag hoppas också att de religioner som påstår att man återföds då man dött, har fel. Ingenting är värre än att leva. Jag tar farväl, för nu har jag upplevt min sista julafton."
Han stoppade huvudet genom öglan då han ställt sig på pallen, den pall som hörde till fåtöljen. Han suckade och lyckades sparka undan pallen. Han kände hur repet drogs åt runt hans hals. Bråkdelen av en sekund senare kände han en stark smärta runt halsen. Då var han lycklig, äntligen hade han verkligen lyckats med något. Sedan kände eller tänkte han inget mer. Han var död. Det här hade varit hans sista julafton.
Poesi
Sångtexter
Musik
Bokrecensioner
Noveller
Faktatexter
Om mig
Tobias Harja
Speciellt tack
Emulatorer
Java
MP3
Gästbok
Ron & Julie
Länkar
Fotografier

Copyright (C) 1996-2000 Jonny Zetterström