Zetterstrom.net English
English
Senast uppdaterad
13:e maj 2008
Mannen i vildmarken

Jonny Zetterström

Svett, droppar av svett blandades med regndroppar och rann nerför hans ansikte. Mannen var trött, tärd som han blivit av vildmarken under en natt med ett förskräckligt väder. Kläderna var blöta, fast inte så väldigt blöta, utan någonstans i en övergång mellan fuktig och våt. Så hade de blivit av det hällande regn, vilket hade fallit under den långa natt då han vandrat omkring i skogen, sökande efter sina kamrater, men nu hade de äntligen börjat torka eftersom regnet avtagit till ett stilla duggande. Nu var han mer besvärad av kylan. Han frös. Temperaturen hade sjunkit kraftigt från gårdagens sjutton grader. Men framför allt var det dimman som besvärade honom, den var så tät att han knappt kunde se var han satte sina fötter, än mindre kunde han se någon av sina kamrater, efter vilka han nu sökt, förgäves, i timmar.
Hans krafter började sina. Han orkade helt enkelt inte mer. Nu fick det vara nog. Varför? Varför måste just han drabbas av naturens krafter på detta sätt? Det här skulle ju ha varit en trevligt campingtur i vildmarken, avkoppling från de stressiga kontor, på vilket han annars arbetade,. och inte någon förbannad träningstur, vilken även en elitidrottare skulle ha problem att klara av. Han var förvånad över det faktum att han ännu inte hade stupat, även då han, åtminstone som han tyckte själv, var en man i sina bästa år, men det var väl alla om de fick säga det själva, trodde han.
Det här var ingenting han uppskattade, ingenting som någon likvärdig kontorsslav skulle uppskatta. Han hade inte ens varit särskilt framåt till id‚n att ge sig ut på campingtur, men eftersom den lades fram av hans bäste vän, fanns det inte så mycket annat att göra än att acceptera.
Men i det ögonblick då tältet av någon anledning, vilken många skulle kalla ödet, men det var inte något han trodde på, gick sönder och de var utlämnade åt de väldiga vindarna och det hastigt fallande regnet, hade han förbannat allt och alla. Vid den tidpunkten var han trött på livet självt. Varför skulle han leva, det fanns ju ingen anledning, livet bestod ju bara av en helvetes massa lidande. Och varför skulle man lida i onödan? Det var mer än vad han kunde begripa.
Om möjligt ännu mer deprimerad hade han blivit då han upptäckte att de andra försvunnit, att han var ensam mitt i naturen. Mitt i vildmarken, utlämnad åt alla de rovdjur som fanns i närheten.
Nu befann han sig dock i ett något lyckligare tillstånd, men fortfarande var det ett tillstånd, vilket måste beskrivas så som mycket deprimerat och nedstämt.
Han hade en röd jacka på sig, den var gjord av något plastigt material, men den var inte en regnjacka, utan en ytterst normal jacka som stod emot en viss mängd väta, men denna mängd hade överskridits redan efter en halv minut i det tidigare hastigt hällande regnet. På fötterna hade han ett par kraftiga kängor, men även de var våta, och eftersom de var relativt nya hade de under de senaste timmarna åsamkat honom en hel del skavsår. Lyckligtvis hade han förlorat känseln i fötterna, så det var ingenting han kände av. Hans trötta kropp var fullt sysselsatt med att röra på ben och fötter, den hade inte krafter nog till nervsystemet i kroppens nedre del. Och så länge han inte ansträngde sig för att känna efter, hade han inte heller någon känsel i största delen av överkroppen.
Träd, överallt var det träd, och den sista timmen hade de verkat flytta på sig för att ställa sig i vägen för honom. Ja, han hade åtminstone gått in i ett tiotal. De var långa, ståtliga och vackra granar, men det var inte vad han tyckte. För honom var de varelser från helvetet, som hade kommit upp endast för att djävlas med honom. Han kände att han inte skulle orka mer, alla dessa barr som stack honom, lite här och var, alla dessa grenar, vilka vinden slängde i ansiktet på honom. Nu var han trött på allt detta.
Inte var det nog med att han fick slita på ett kontor från morgon till kväll för minimilön, vilken knappt räckte till lägenhetshyran och det som behövdes för ett någorlunda drägligt liv. Och att han så fort han slog på TV:n fick se dessa tråkiga politiker hålla långa invecklade tal, som han inte förstod, om saker, vilka han inte var det minsta intresserad av. Men om han någon gång kunde slippa alla dessa politiker, tro inte att de visade något sevärt istället. Nej, då fick han det väldigt stora nöjet att se ett tiotalmän jaga något litet och runt, i bland en fotboll, i bland en puck, mest beroende på vilken årstid det rörde sig om. Dessa sporter var han, till skillnad från de flesta andra män i hans ålder, inte ett dugg intresserad av. De fanns inte heller något annat att göra på den lilla fritid han hade, söndagar och ungefär två timmar per kväll, allt som roligt var för dyrt. De fanns inget roligt som han hade råd med. Och nu när han väntat sig omväxling åtminstone, hade han fått det i form av en vildmark, i vilken han var tvungen att kämpa av alla krafter för att överleva.
Så gick han nu. Han bara gick där, fylld av självömkan, fylld av hat mot allt och alla, nu kunde det bara inte bli värre. Men han hade fel, för han lyckades halka, slå omkull sig och rutscha sakta framåt, rätt ner i ett stort och mörkt hål.
Han skrek då han slog i marken. Detta skrik av smärta mångdubblades av ekot i alla gruvgångar, av vilka han fallit ned i en. Hans högra ben hade vikt sig när han hade landat på det. Det var inget tvivel om att det var brutet.
Vilket nöt han var, varför hade han inte varit mer uppmärksam och mer aktsam, då hade han åtminstone inte hamnat här med ett brutet ben. Han förbannade sig själv, om och om igen, där han satt nere i ett övergivet gruvhål utan vare sig mat eller dryck, utlämnad åt döden.
Då det blivit mitt på dagen, vilket för tillfället inte var någon större skillnad från motsatsen, hade dimman lagt sig ännu tätare och tjockare. Som ett två meter tjock, grynigt täcke hade den lagt sig över den dal i vilken mannen befann sig. Det hade slutat blåsa, det var nästan helt vindstilla. I en av de få grantoppar som sträckte sig ovanför dimman satt en liten ekorre och åt på en kotte. Himlen var fylld av tunna moln. Så långt man kunde se var samma tråkiga gråblå färg.
Nere i gruvhålet hade mannen för tillfället slutat tycka synd om sig själv, istället sov han. Det var en djup sömn, på gränsen till medvetslöshet. Hans mörka hår var stripigt och låg liksom fastklistrat mot hans ansikte, ett kraftigt, grovhugget ansikte med stora och buskiga ögonbryn. Under dessa kunde man vanligtvis se ett par snälla, klarblå ögon, men hade man kunnat se dem nu hade man bara sett en sak: Hat! Någonstans mellan ögonen började hans näsa. Det var en mycket vanlig näsa, så vanlig att det räcker med att beskriva den som näsa, andra beskrivningar skulle bara verka vilseledande. Hans mun var inte heller så mycket att tala om, det viktigaste var nog de faktum att han blödde lite grand i underläppen, precis som alla de andra sår han hade fått i ansiktet då han mer eller mindre gått rätt in i ett antal granar.
Nedför den kala och skrovliga bergväggen rann vatten, inte speciellt mycket, det kom lite vatten här och lite vatten där. Men vattnet förenade sig i små, mycket små, dammar, varifrån de sedan rann ihop till en liten bäck. Vilken i sin tur fortsatte ner i underjorden. Ljudet från vattnet var mycket vackert och lugnande, tyvärr fanns det ingen där att höra det, förutom mannen som sov. Men drömmarnas grepp blev allt svagare och svagare, för att slutligen släppa taget om honom. Han vaknade.
Först hade han inte en aning om var han var, nästan inte om vad han var. Den första känslan, var den mest fullbordade känsla man kan känna; smärta. Han hade ont i huvudet, inte vanlig huvudvärk, han var liksom bedövad på något sätt, ändå kändes det som om huvudet skulle explodera. Hans händer och fötter, vilka han nu återfått känseln i, var kalla, hela han var faktist kall, ändå var han brännande het.
Han ropade på hjälp. Fast han tyckte ju inte att det var någon större id‚ att ropa på hjälp eftersom det inte verkade finnas någon levande varelse i närheten som kunde hjälpa honom. Det tjänade ingenting till. Ingenting tjänade någonting till, det fanns inget syfte med det här helvetet till liv som han levde, och nu skulle han dö till råga på allt, det var bara inte rättvist. Nej, det var inte rättvist, varför skulle annars just han få kämpa för att överleva i staden och sedan ramla ner i ett förbannat djävla gammalt gruvhål. Och dö. Han skulle dö. När det stod klart för honom brast han ut i gråt.
Kvällen kom, det blev faktist ännu mörkare och kallare. Nu kunde han inte se någonting alls, eller var han kanske blind. Det skulle inte ha förvånat honom det minsta. Han tyckte inte heller att det skulle påverka hans nuvarande situation om han kunde se eller inte, han skulle ju ändå inte komma upp härifrån. Hade han tur skulle någon hitta hans döda kropp medan det fanns något kvar av den. Men han kände sig helt säker på att ingen skulle hitta honom innan allt hopp var ute, innan han var död.
Nåja, döden skulle ju åtminstone komma som en befrielse. Han skulle aldrig mer utsättas för denna smärta, detta hat, denna hopplöshet, vilket hans liv inneburit. Nu skulle det hela förändras. Han började fundera på vad som skulle hända sedan han dött. Skulle han bara vara död, sluta upp med att existera och inte längre finnas till? Skulle han komma till ett himmelrike? Skulle han falla i dvala för att uppväckas på den yttersta dagen, eller skulle hans själ återvända och åter bli ett med hela universum? Han visste inte. Han hade inte den ringaste aning, men det spelade ändå inte någon större roll. Snart skulle han ju ändå få veta, kanske var det meningen med livet; att dö.
Nu började han känna sig bättre till mods, nu hade han något att se fram emot, såvida han inte skulle hamna i helvetet, om nu ett sådant existerade. Han var i alla fall säker på att han var mer än en massa kol, syre och kväve med flera atomer i diverse föreningar. Han hade en själ, en livskraft som fanns inom honom och det var denna kraft som skulle leva kvar när hans kropp var död. På något sätt var han säker på att han skulle fortsätta leva. Han visste bara inte hur?
Återigen började hans krafter svika honom, smärtan från det brutna benet bedövade honom, den förvrängde på något sätt verkligheten och då han såg ett ljus komma närmare och närmare, det kom ner uppifrån, visste han inte om han var vaken eller sov. Det var en lykta som lyste, den ställdes ned bredvid honom. I skenet syntes en liten figur, klädd i en ullgrå stickad tröja, och ett par bruna byxor, varelsen var något under en meter lång. På grund av skuggorna kunde man inte se hans fötter och inte heller ansiktet syntes mer än som en kontur i mörkret. Denna lilla varelse lyfte i alla fall upp honom. Han kände hur hans själ lämnade kroppen. Han var inte längre vid medvetande.
När mannen återfick medvetandet hörde han hur fåglar kvittrande hälsade solen. Han låg i en säng hur kunde han ha kommit dit undrade han först men sedan kom han i håg den lille mannen. Han insåg att han blivit buren åtskilliga kilometrar och att den lille mannen måste ha en väldig styrka för sin storlek. Solens första strålar trängde in genom fönstret bredvid sängen, i vilken han låg, och träffade honom på ögonlocken. Han öppnade sakta ögonen och såg sig omkring, bredvid sängen, i en liten gungstol satt den lille mannen som räddat honom undan döden och sov. Det var en rätt underlig liten man, den såg ut precis som en människa, med de rätta proportionerna och allt, bara det att den var knappt en meter lång. Mannen undrade vem denne person var, vilken han hade att tacka för sitt liv. Varför bodde han alldeles ensam här ute i skogen? Hade han fördrivits av människorna på grund av sin längd, hade han själv valt att bo här ute?
Då märkte han något, hans högra ben. Hans högra ben var inte längre brutet, det var helt. Han tittade på sin klocka, det kunde inte vara möjligt, endast 16 timmar hade förflutit sedan han ramlade ner och bröt benet. Det kunde inte ha läkt på 16 timmar, eller kunde det?
I ett hörn i rummet stod en vedeldad spis, den var svart och smutsig, ovanför hängde ett antal kastruller av koppar, de var putsade och reflekterade solljuset. Vid fönstret bredvid sängen, som förresten var uppdelat i fyra små rutor, på fönsterbrädan, stod tre krukväxter. En röd gardin, med två kappor, hängde också där. Ovanpå gardinhållaren stod några små prydnadssaker.
Den lille mannen hade nu också vaknat och gick fram till spisen, från vilken han lyfte en kastrull fylld med gröt. Från ett stort, mycket gammalt träskåp tog han fram en djup tallrik samt en sked. Dess ting placerade han på bordet. Sedan visade han mannen med en gest att han skulle sätta sig ned vid bordet och äta av gröten. Det gjorde han.
Han presenterade sig och frågade den lille mannen vad han hette, men fick inget som helst svar av honom. Han tackade också för att den lille mannen räddat honom, men fick inte heller då något svar, förutom en nickning, då mannen tog på sig skorna och gav sig av, fortfarande utan att yttra minsta lilla ljud.
Vad konstig den lille mannen är, tänkte han. Men det är tur att han finns i alla fall, annars vore jag död nu.
Efter en stund beslutade han sig för att tvätta sig, han kunde höra ett svagt ljud av porlande vatten utanför. Så han öppnade dörren och steg ut.
Först såg han nästan ingenting, bländad, som han var, av det starka solljuset. Därför sökte han sig automatiskt till skuggan, vilken bildades under de stora granarna, vilka omgav gläntan. Då han vant sig vid solljuset såg han ut i gläntan. En hare hoppade i det höga gräset, en spindel vävde ett nytt nät, eftersom det förra förstörts av det kraftiga regnet, bara små bitar av de fanns kvar. I dessa bitar hängde mängder av regndroppar, vilka då solen sken på dem, delade upp ljuset i dess färgglada spektrum.
Då han tvättat sig återvände han in i stugan, lade sig på bädden och somnade. Han sov tills kvällen kom, då han hittade lite mat i ett skåp och lät sig väl smaka. Hela natten sov han sedan väldigt lätt, väntande på den lille mannen som räddat honom. Men då gryningen anlände hade han ännu inte sett till honom, därför gick han ut, tog sig ett äpple och gav sig av att hitta kamraterna och civilisationen.
Skogen var vacker och nu uppskattade han dess skönhet, nu förbannade han inte de fåglar han hörde, nu svarade han dem och de svarade i sin tur åter honom. Det faktum att hans skor var mer eller mindre sönderslitna, ja, det var inte mycket kvar av dem, tycktes inte bekymra honom det minsta. Livet var nog inte så meningslöst trots allt, nog hade det vissa kvalit‚er, även om han inte tidigare uppmärksammat dem. Nu tyckte han inte längre att livet var ett enda lidande, nu var livet plötsligt underbart. På något sätt var han förälskad i livet och fylld av livslust. I detta lyckorus vandrade han omkring ett antal timmar, riktigt hur länge visste han inte, eftersom hans klocka helt plötsligt slutat fungera. Men slutligen befann han sig i alla fall vid en stor parkeringsplats, vid ett elljusspår. Och där borta, på andra sidan parkeringen kunde han skymta sina vänner.
Det var Måndag. Det var en vanlig trist Måndag, på kontoret. Nu hade han tänkt över vad som egentligen hänt honom, vilken fantastisk tur han hade haft, han hade faktist inte förtjänat att ha en sådan tur. Men den här utflykten hade fått honom att inse vilket liv han levt, vilket arbete han lagt ner på detta kontor, helt i onödan. Anledningen var pengar, men det fanns så många andra, roligare och mer välbetalda arbeten än det här. Säkert också något som passade honom bättre. Vad visste han inte riktigt ännu, men han visste att fem år, fem år av hans liv, hade han kastat bort på det här dammiga och tråkiga kontoret. Det misstaget skulle han inte begå igen. Han hade gått in till sin chef och sagt upp sig med omedelbar verkan, sedan hade han lämnat byggnaden.
Han kände en känsla av tacksamhet gentemot den lille man som räddat honom undan det fruktansvärda öde, vilket kunde ha blivit hans. Det minsta han kunde göra var att köpa en present åt honom. Han gick in på en av de många affärer som låg längs samma gata som kontoret, tittade sig omkring, funderade en stund. Sedan visste han precis vad han skulle köpa och köpte det.
Efter två timmars vandring nådde han gläntan i skogen, det gick snabbare nu när han hade bättre skor. Det var inget tvivel om att det var samma glänta, som den han vandrat från föregående morgon, ändå såg han inte ett spår, vare sig efter huset eller mannen. De var spårlöst försvunna. Hade de verkligen existerat? Det måste de ha gjort, för någon annan förklaring hade han inte.
Poesi
Sångtexter
Musik
Bokrecensioner
Noveller
Faktatexter
Om mig
Tobias Harja
Speciellt tack
Emulatorer
Java
MP3
Gästbok
Ron & Julie
Länkar
Fotografier

Copyright (C) 1996-2000 Jonny Zetterström