Zetterstrom.net English
English
Senast uppdaterad
13:e maj 2008
Spegelbild

Tobias Andersson Harja

Hon stiger upp och går ut i badrummet, ett litet badrum i orange och gult inte ombyggt sedan sextiotalet. Varje morgon när hon står där och ser sig i spegeln, ges henne bilden av ett alltmer ärrat ansikte. Varje morgon måste hon stå där och titta djupt in i de grå ögonen för att visa för sig själv, att hon inte är rädd för människans förfall. Varje morgon blir det svårare.
Nu är livet en rutin. Gå upp... Städa, diska, tvätta, laga mat, handla... Men tänk aldrig! Det vågar du inte. Om du tänker märker du kanske att femtio år har gått och ingenting har hänt.
Hon står kvar framför spegeln: "Jag vet att det inte alltid varit såhär?"
Hon steg ut ur bilen. En grön Volvo, nyaste modellen, och gick fram till huset, svart plåttak och vita blommor i rabatten. Köp allt på lån! De hade allt. Hon och Svante!
Gud! Svante! Bara namnet var ju så vardagligt att det luktade Svensson och Småhus lång väg. Men då hade hon inte tänkt så. Det hade hon lärt sig senare, mellan vita väggar.
"Vad skönt att du är tillbaka" sade hennes mor med tvekan i rösten, och hon hade svarat med ett leende fastän hon då som nu inte visste vad hon hade att komma tillbaka till.
När du diskar ska du bara tänka på hur skönt det ljumma vattnet är mot din narig hud, och vad du ska ge till middag till honom - han som bara ligger där inne på soffan och skall matas som en hund. Och klappas som en hund, och rastas som en hund. Hans hjärna slutade tänka när tåget kom.
Hon minns en gul traktor. Han slängde den, men hon plockade upp den. Nu har hon den i en garderob där han aldrig tittar, i en kartong för Nike-skor storlek 37, det sista han någonsin köpte henne...
Jag vet att du hatar honom, men du kan sluta nu. Jag har ordnat det. Du har alltid varit ett barn, så du får vara inne, medan jag sitter på ytan, som ett skal, som din rustning, och inte ens de vita sköterskorna kunde plocka bort mig, för jag sjönk in innanför din hud och syntes inte mer.
Den gula traktorn i plats var hennes sons. Han hette Max, minns hon. Hade inte grå ögon, utan blå, tills han blev sju, sedan begravde de honom.
Gravstenen var grå, och putsad blank, med vacker snirklad text, och två fåglar som flög. Bort!
Ett tåg tog Svante från dig. För han slängde den gula traktorn och la sig på soffan. Och du grät i badrummet och tittade på fåglarna. Domherrar, för det var vinter.
Mellan vita väggar fick du lära dig vad som var riktigt - sant.
Hon stod kvar framför spegeln. över hennes kinder rann blanka strimmor av sorg. De följde linjerna i ansiktet. Hela hennes liv hade varit vitt.
Vitt, vitt, vitt...
Hon hade fruktansvärda värkar, tätt. Men hon skulle vara lugn, sa de Vita människorna som omgav henne. Det skulle gå bra.
Hon gav honom namnet Max.
Allt var mörker, också deras vita kläder. Utom rött som lyste ur den otäcka munnen. Hans Mun. Först skar han i henne. Smärta. Sedan åt han upp den.
"Vi var tvungna att ta din livmoder."
Det var första gången hon fick se de Vita Väggarna. Där skrek man om natten.
Hon gråter framför spegeln i det orange och gula badrummet från sextiotalet. Där, mellan Vita Väggar, hade hon sett fåglarna utanför fönstret första gången. De försvann, men kom tillbaka. Domherrar.
Inget blir bra av tårar. Sluta gråt! Sluta bara sitt här på din feta stjärt, som du gjort i femtio år. Om du inte aktar dig kan du få sitta här femtio år till.
"Sluta!"
Det skvalade när hon tappade upp det varma badvattnet. Skvalade; Det var en livstids tårar. Men tårar gör henne fri. "Nu ska jag flyga". Bort...
Poesi
Sångtexter
Musik
Bokrecensioner
Noveller
Faktatexter
Om mig
Tobias Harja
Speciellt tack
Emulatorer
Java
MP3
Gästbok
Ron & Julie
Länkar
Fotografier

Copyright (C) 1997